I lördags kväll började jag känna mer och mer sammandragningar, men jag tog dem ju inte på särskilt stort allvar med tanke på tidigare erfarenheter. Vi satte oss och såg en film för att få tiden att gå lite. Plötsligt undrar Martin varför jag inte sitter ner utan håller på och ställer mig och gungar från sida till sida hela tiden. Jag tänkte inte på att jag gjorde det, det kändes bara så mycket bekvämare än att sitta still. Jag tänkte ändå inte att det var något särskilt utan gick och la mig som vanligt efter filmen. Martin somnade snabbt, men jag låg vaken och kände mig konstig. Värkarna tilltog och var väldigt regelbundna. När klockan var halv tolv hade de varit regelbundna med fyra minuter mellan varje i drygt en halvtimme och jag väckte Martin och sa att det nog kunde vara på gång nu. Det var fullt hanterbart så jag tyckte att han kunde försöka sova lite till (varför väckte jag honom från första början kan man ju undra...) så att han skulle orka med förlossningen om det nu var så att det verkligen var på riktigt den här gången. Han lyckades i alla fall somna om en liten stund och jag gick upp och åt.
När klockan var ungefär tre kände jag att det nog kunde vara en bra idé att ringa förlossningen. Martin var då vaken igen och gick runt och packade det sista till väskan. Jag försökte att slappna av så mycket jag kunde och fokusera på andningen. Än så länge var det inga problem. Mölndal hade fullt så vi fick ringa Östra (att åka till Varberg kändes inte som ett alternativ längre, jag ville inte sitta i bilen så långt om jag inte var tvungen) och de tyckte att jag skulle komma in direkt. Värkarna kom nu med två minuters mellanrum.
Klockan fyra kom vi in till förlossningen och jag fick ett ctg kopplat runt magen och de gjorde en undersökning. Jag var öppen 3 cm. Jag låg där en stund med ctg:t så att de fick en bra kurva. Sedan fick jag gå in och bada. Helt underbart!! Det var mycket lättare att slappna av i det varma vattnet (måste skryta lite och tala om att de var imponerade av hur bra jag var på att slappna av och andas!) och jag kände att jag hade kontroll. Det vill säga jag kände så i ungefär en timme eller så. Sen brakade det loss totalt! Värkarna blev megaintensiva och jag fick nästan inga vilopauser alls. De bara avlöste varandra och jag kände att jag höll på att förlora kontrollen helt. Kroppen skakade av värkarna och jag fick svårare och svårare att slappna av. Vid det laget bad jag om att få bedövning och fick prova lustgasen. I början tyckte jag inte att det gav någonting, den hjälpte inte tillräckligt bra för att det skulle vara värt att bli så snurrig som man blev. Efter ett tag satt jag och blåhöll i den precis som så många har sagt att de också har gjort. Och jag som absolut inte ville prova den för att jag trodde att jag skulle må så illa då...
När klockan närmade sig sju trodde jag att jag skulle bli tokig, värkarna avlöste varann hela tiden och jag fick inte vila alls mellan dem. Jag frågade om det inte fanns något annat jag kunde få som hjälpte bättre. Jo då, det fanns det. EDA. Om det är något jag absolut aldrig någonsin velat ha så är det EDA. Det har inte funnits på kartan att jag skulle ta det. Men helt plötsligt kändes det som en alldeles förträfflig idé, så barnmorskan ringde efter narkosläkaren som skulle komma och sätta den. Jo tjena, han kom in första gången vid sju för att få springa därifrån lika fort igen utan att ha hunnit ge mig bedövningen för han fick ett akutlarm. Normalt sett är det bara en narkosläkare i tjänst på natten, men nu var de två eftersom de hade så mycket att göra. Det var världens babyboom, fullmåne som det var och allt. Trots detta lyckades de inte hinna med att ge mig bedövningen förrän klockan elva. Då var jag redan öppen nio och en halv centimeter och totalt borta. Jag kommer inte ihåg något alls av timmarna mellan sju och elva. Det enda jag vet är att jag på något underligt sätt kände mig relativt trygg, Martin var verkligen en klippa genom hela förlossningen och personalen var underbar.
När jag sen fick min bedövning klockan elva (jag fick den trots att jag var nästan helt öppen, fråga mig inte varför) så kändes det som att komma till himlen. All smärta försvann och jag kunde vila. Jag kände fortfarande av att jag fick värkar, men de var inte på långa vägar så intensiva längre. Jag kunde till och med äta lite grann och var helt klar i huvudet. Martin kunde gå ut och äta lite han med och sen satt vi och pratade och jag tyckte att livet var rätt ok igen. Narkosläkaren hade sagt att jag nu hade åtta timmar på mig innan bedövningen skulle släppa och barnmorskan skrattade lite och sa att det var inga problem, det här skulle vara klart inom någon timme. Trodde hon ja.
Timmarna gick och det hände inte särskilt mycket mer. Värkarna kom och gick, jag stod och hängde på en gåstol, låg och vilade och satt grensle över en vanlig stol medan jag lutade mig mot en saccosäck på sängen. När de sen skulle undersöka mig igen var jag övertygad om att det skulle vara dags att krysta, jag hade då känt av ett enormt tryck rätt länge men hållit emot. Men icke. Jag hade fortfarande kvar en kant och fick inte lov att krysta. Bedövningen hade tagit lite för bra och gjort så att det hela stannade upp. Mina krafter började ta slut och jag har väldigt diffusa minnen från de sista timmarna innan hon är född. Jag satt på stolen och helt plötsligt stod jag och lutade mig mot huvudändan i sängen utan att ha en aning om hur jag kommit dit. Jag klarade inte att hålla emot längre utan började krysta för fullt fast jag egentligen inte fick. På något sätt kändes det som att vi skulle dö båda två om hon inte kom ut snart. Mina enda minnen från det hela är att jag med en envishet och styrka som jag inte har en aning om varifrån den kom krystade för livet och min enda tanke var att jag måste få ut henne så att hon inte skulle börja må dåligt av den långdragna förlossningen. Martin har berättat att de började förbereda för att sätta en sugklocka så det var sex personer i rummet förutom oss. Jag hade ingen aning om det, jag bara krystade och skrek om vart annat att jag skulle dö... Dramaten nästa liksom!
När de tvingade ner mig för att de skulle kunna undersöka mig igen och sätta sugklockan märkte de att huvudet var på väg ut och att det inte behövdes någon sugklocka. Jag låg och babblade om att jag längtade till jul och att jag ville ha en big mac (!) och däremellan bara skrek jag och bad samtidigt om ursäkt för att jag var så besvärlig. Man är inte helt rationell i det stadiet kan jag ju säga...
Martin var helt underbar och gav mig den kraft och beslutsamhet jag behövde för att orka kämpa på det sista. Han lät mig inte ge upp och jag är så enormt glad att han var där med mig. Efter vad som kändes som en evighet började det helt plötsligt röra på sig och just som jag trodde att hon satt fast halvvägs ute för alltid och att jag skulle gå sönder från korsryggen upp till naveln ungefär så gled hon bara ut. Det kändes så märkligt när kroppen helt plötsligt blev tom, smärtan försvann och jag hade mitt barn på magen istället för i den. Helt obeskrivligt. Jag var förvirrad men samtidigt klar i huvudet med en gång. Där låg hon, vårt lilla underverk!
Martin fick klippa navelsträngen och den finaste bebis man kan tänka sig vilade på mitt bröst och tittade på oss med stora mörka ögon. Det gick runt i huvudet på mig och tiden stod helt stilla. Jag tror inte att man kan vara lyckligare än vad jag var just då.
Fikabrickan kom in och vi fick lite tid för oss själva innan de kom för att väga och mäta underverket. 3475 gram och 51 cm lång kom hon till världen klockan 20:30 den 17:e augusti och fångade våra hjärtan. Kärleken går inte att beskriva.
Tyvärr hade den lilla dockan dragit på sig en liten infektion, troligen för att hon bajsade i magen och svalde vattnet, så hon var tvungen att få en antibiotikakur. Därav anledningen till att vi stannade så länge på bb. De satte en kanyl i huvudet på henne på måndag eftermiddag och i den fick hon sin kur två gånger om dagen. Det var riktigt jobbigt att se henne få ont när de sprutade in antibiotikan, den spände och sved under huden på henne. De var dessutom tvungna att sätta om kanylen efter ett par dagar för att den slets ut. Jag klarade inte av att vara med, Martin fick vara den starka av oss och stanna med henne medan jag satt och grät i ett rum bredvid. Det höll på att slita sönder mitt hjärta att höra hennes hjälplösa skrik när de stack henne. Fruktansvärt. Återigen är jag så glad att jag har Martin till stöd. Han var bra tagen han också, men han klarade det i alla fall.
Förutom antibiotikan så har allt gått superbra, amningen fungerar utan några som helst problem och lilltjejen växer så det knakar. Redan på femte dygnet hade hon kommit över födelsevikten igen och vägde då 3510 gram. Igår när vi blev utskrivna vägde hon 3605 gram och var 53 cm lång. Huvudmåttet var 35 cm. Mammas stora flicka!!
Jag kan bara säga att jag vill ge en stor eloge till all personal på Östra som har varit så toppenbra och goa hela tiden. Det var inte ens jobbigt att behöva stanna på bb, det var faktiskt riktigt skönt att få vila upp sig där utan att behöva tänka på mat och grejer. Martin fick vara kvar hela tiden också så det var inga problem. Men visst var det skönt att äntligen få komma hem med vår tös igår.
Jag lägger in lite bilder här från Alvas första vecka och så tar vi tiden från det att vi kom hem i egna inlägg.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar